"Små fiskar som far omkring,"

"...de hörs nästan ingenting. Lite bubbel och lite plask. Bubbel, bubbel, bubbel, bubbel och plask." Eller hur var det nu...? Var det kanske inte fiskarna som plaskade? Utan jag, Sofia kanske... ?! Som plaskade lite väl mycket, plaskade så att inte en stackars fisk vågade röra en fena på en hel kvart!

Idag, efter att ha släppt av Jonas vid jobbet styrde jag färden precis dit, jag från början inte visste att jag ville. Jag bara körde liksom... och hamnade tillslut vid den här mysiga viken på Adelsö. Sista biten av vägen fram var en så smal grusväg att jag hörde hur gräset skrapade mot underdelen på bilen. Inte en människa så långt ögat nådde och alldeles knäpptyst var det där.

Vattnet var så skönt att tom en badkruka som jag njöt av att vada ut. På väg ut en bit i viken mötte jag en fin abborre. Den tycktes inte bry sig så mycket om mig. Inte jag så vidare "värst" mycket om den heller. Jag simmade glatt, lugnt och fint runt där i viken en stund innan jag gick mot stranden igen. Det var då den kom. Braxen!!! Den största, största fisk jag någonsin sett i svenska vatten!!! Och hopp! Så satt jag på stranden, genomblöt och ensam, på min fina filt. Helt övertygad om att det absolut räckte med bara ett dopp, trots nästan trettio graders värme mitt på blanka dan...

Nu föll det sig inte riktigt så, att jag klarade av att vara två timmar i denna värme utan att behöva doppa mig en gång till. Doppa mig för att kyla av huvudet, innan jag skulle köra bilen hela vägen  hem. Nej, ett dopp till var jag nog tvungen att ta. Fiskarna slog och hoppade så fint i viken mest hela tiden, men om jag plaskade som bara den så fort jag satt ner tån i vattnet så stack de nog.

Sagt och gjort, plaskandes och sprattlandes som ett helt kraftverk begav jag mig ut i viken igen. Vattnet var lika varmt om inte varmare, så jag var nog där en bra stund. På väg upp nästan i land ser jag en man stå en bit ut på udden, stirrande. Vad gjorde hon tjejen i vita bikinin? Han måste trott att jag var sjuk på någotvis eller att jag försökte bekämpa en hel svärm med bin ute i vattnet... Jag kände mig så löjlig, försökte låtsas som ingenting, la mig på filten igen men klarade inte av hålla mig för skratt. På håll måste jag sett ut som nån som rymt från psyket! Men, men jag hade badat igen och viken stod spegelblank. Inte en fisk som rörde en fena på en hel kvart! Skam den som ger sig...

 

Ja, ett riktigt smultronställe hittade jag idag. Både platsen i sig och såna man stoppar direkt i munnen.Mums!

 

Mälaröarna är vackra. Ett Österlen i miniatyr...

Trevlig helg! Kram Sofia

Änglamark