Och hon grät något så otroligt flickebarnet. Eller barn och barn, hon var nog sexton år iaf… Men i förhållande till mig var hon ung. Jag stannade till vid henne där hon satt på trottoarkanten och frågade om hon behövde hjälp eller om hon ”bara” var ledsen. Då tog hon min hand och grät ännu mer, hon nästan skrek. Det skar i bröstet på mig och jag tröstade henne lite innan jag gick vidare mot containern med min pappersinsamling. Och aldrig någonsin har jag nog känt mig så glad över att få göra något så vardagligt som att slänga papperssopor i en grön container. Inte gråta. Inte sitta ensam och vara ledsen. Inte vara oviss och ha allt framför mig med allt vad livet bjuder av gällande sorg och knöliga vägar. Det är skönt att blivit lite äldre och ha det där jobbiga i ryggsäcken istället. Man lär ju sig med tiden att inte trampa snett så ofta. Utan istället rätt och vissa dagar tom rätt ut i svamp och blåbärsskogen. Det gjorde jag en stund idag. Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar