Andante Andante...

Kommer på mig själv nynna på en låt jag älskade som barn. Har nynnat på den flera gånger sista dagarna. Det är som om när det finns ett litet, litet utrymme kvar i hjärnan så pluppar det upp saker som vill få synas och rymmas där. Nu kom Andante Andante med ABBA fram och den fyller mig med må bra känsla. Minns hur jag satt på vardagsrumsgolvet i huset jag växte upp i med mammas och pappas hörlurar och lyssnade på den här låten. Lite pinsamt är att jag dessutom satt och försökte sjunga med och det värsta av allt är att jag spelade in mig själv på band som jag lyssnade på sen. Hua vad pinsamt, jag får tå knip! Nä, det får räcka med nu att jag bara lite försiktigt nynnar, inga hörlurar, inget inspelande möjligtvis drar jag på den högt i högtalarna och kickar igång mig själv till den innan jag skall ut i helvetes vädret och springa. Det stormar och regnet slår mot rutorna här hemma hos oss "Karlssons" som bor på taket. Fönstren knäpper i glasen och jag hittar en ursäkt till att jag inte putsat fönstren inför vintern än. Det kan vara skönt att ge sig ut i oväder. När jag var liten älskade jag att klä på mig och gå ut i snöstormen. Jag skall "kämpa" minns jag att jag tänkte. Allra mest minns jag en gång då jag varit med min ponny Johanna på ett luciatåg i byn intill. Man fick rida på en väg genom skogen i ca 5 km för att komma dit, till Sjöäng. På hemväg stormade det och blåste så hemskt att jag hörde hur träden föll inne i skogen brevid mig. Ponnyn stannade stundvis på vägen och hämtade ny kraft i motvinden. Snön hade blåst upp till drivor på vägen, kinderna sved, mina händer var som stela isbitar och den vita gamla militärrocken med fårskinnskrage hade blivit alldeles stel av is och snö. Väl hemma väntade min fina mamma som var så nöjd över att se mig hemma igen. Jag minns att jag såg att hon varit orolig och det värmde av ngn anledning i mig och fick mig att känna mig lite extra uppmärksammad. Lite stolt var hon nog också över mig. Hon tyckte nog redan då att hon "fått ordning" på mig och att jag klarade mig bra själv. Precis som jag ser det i min dotter Linnéa nu, en kämpe som fixar och löser allt. Skall komma ihåg att uppmärksamma henne också när hon varit duktig. Precis så som min mamma gjorde den luciakvällen när jag var ca tolv år. Man minns ju tydligen sånt en blåsig dag tjugotre år senare. Sen verkar det få en att nynna på musik också och det kan väl aldrig vara fel? Nä, nu blir det springskor på och en kämparrunda i skogen!
Andante Andante