Twinkle, twinkle little star...

Ja, stjärnor i mörkret... Vi behöver dem. Vilken kall och mörk värld vi kan leva i. Kall och mörk mitt på blanka dan. Tragiska familjeöden. Barn som far illa. Föräldrar som bråkar. Som slår ihjäl varandra. Vuxna som mår dåligt. Vuxna som inte orkar finnas. Ungdomar som inte blir sedda. Som inte blir sedda och tillsagda när de gör fel. Gör fel, för att kanske bli just sedda. Vart är alla vuxna då? Har de gömt sig i mörkret  de lever i? I mörkret mitt på blanka dan? Vi behöver stjärnor som vägleder och ger ljus. Som vågar säga nej. Säga nej för att ge det ljusa plats. Stjärnor som lyser upp och skapar ordning. Stjärnor som skapar tro på framtiden. Tro på att det faktiskt går att leva i en ljus och vacker vardag. Stjärnor som föder tilltro till att gå upp på morgonen och få ungdomar idag att känna tillit till att det faktiskt går att leva ett liv med tilltro till nästa dag. Vuxna som ger trygghet. Vi vuxna behöver ta oss tid och mod att visa de yngre hur man gör. Genom att våga och orka säga nej. Nej, till det som är fel. Ta oss tid att finnas där. Ta oss tid att sträcka ut en hand när någon yngre går vilse. Visa rätt igen. Det är tyvärr inte alltid så idag. Flera gånger senaste dagarna har jag ställt mig själv frågan. Vart är alla vuxna?